Direktlänk till inlägg 26 maj 2012
Här är jag
Väntar ut månader efter månader. Det bara måste ta slut snart så jag får börja om att jobba, jag orkar inte detta så mycket längre till.
Diskussionerna innan vi bestämde oss för att behålla vårat tredje barn var stora och ibland gick det hett till då vi båda har temperament. Ibland ville jag bara ge upp innan jag ens försökt..
Vi har två barn sedan tidigare med ca 2 ½ år mellan, sedan kom vårat tredje barn lite så där bara kan man säga eller?
Mellan de äldre och detta är det 6 samt 9 års skillnad vilket märks.
Jag hade precis kommit till det stadiet att jag hittat mig egna intressen och kände att jag kunde lita på att barnen klarade sig en stund själv. Min man har enligt min åsikt alltid kunnat göra det han tyckt och känt för.
Jag har aldrig hindrat honom från att göra saker som han velat men visst har det funnits tankar om att sabotera vissa stunder för honom. Istället för att diskutera ser jag mina barn framför mig som faktiskt behöver sina föräldrar nära.
Det räcker inte med att vara där för en kort stund och sedan åka på eget håll,
för att sedan tro att man gör så mycket med barnen.
Om ungefär 2 ½ månad är det äntligen min stund att få säga att jag ska till jobbet.
Inskolningen för minstingen sker veckan innan men jag hade mer än gärna börjat om redan då.
Varför går det då inte??
Min man arbetar som säljare och den veckan är det en stor mässa som han då tydligen måste vara med på.
Han kan inte skola in henne alltså med andra ord.
Jag anser att det är en dålig undanflykt. Man måste hjälpa varandra i ett förhållande eller som i vårat fall: äktenskap.
Jag vet inte om det är mig det är "fel" på när jag inte orkar säga ifrån?
Mina känslor säger mig att jag inte kommer ta upp detta med honom mer utan jag kommer göra allt för mina barn,
det är mig dem är med hela dagarna långa.
Det är jag som väcker dem på morgnarna, ger dem frukost, ser till att de har rena kläder, att dem själva är rena,
att de tar sig iväg till skolan. Jag som ser till att läxorna blir gjorda, att dem har kompisar att leka med och jag som ser att middagen finns samt att de lägger sig i tid.
Tro nu inte att jag bara försöker framstå som en supermamma. Mina krafter tar också slut och då kommer min sämre sida fram, jag kan också skrika till mina barn. MEN, jag har även kraften att säga förlåt.
Jag har kraften att önska dem god natt, en bra dag i skolan och mest av allt att säga att jag älskar dem.
Jag ger dem beröm när de behöver det, vare sig de gjort något bra eller bara för att uppmuntra.
Jag älskar mina barn.
Situationen jag lever i nu måste dessvärre ändras på snarast.
Ekonomin är i botten då jag tyvärr ärligt talat inte tänkte mig för innan jag anmälde in till f.kassan
Tagit ut för många sjukpenning-dagar så nu räcker dagarna precis med några låggaranti-dagar inräknade.
Jag går omkring i ärvda kläder, i kläder som jag ibland köpt på loppis.
Barnens kläder är nästan för små allihop, trasiga eller ser allmänt dassiga ut.
Min man har köpt en NY motorcykel.. Med lite "fixande" genom att sälja andra motorfordon har han inte hela summan på ett lån men det blir givetvis avbetalning.
Bra? Fuck up :/
Har bestämt mig för att ta ett steg. När jag återgår till arbetet efter mammaledigheten blir det faktiskt att jag kommer kräva delad ekonomi.
Vi kommer få ut ungefär samma lön. Vi betalar våra egna separata räkningar och sedan delar vi på de genemsamma som sotning, försäkring på hus/stuga, huslån etc.
Resten är mina pengar, MINA!
Jag känner att jag sakta men säkert gräver ner mig själv.
Åker jag iväg med bilen får jag alltid höra att jag slösar bränsle. Han snusar..äter ibland lunch ute då han jobbar för att han "inte står sig på den middag som ska vara lunch nästa dag"..eller så gillar han inte middagen.
Är jag inte värd någonting?
Syns det att jag ens gör något här hemma?
Märker han ens att de smutsiga kalsongerna han lämnar på toan är borta?
Att golvet är rent?
Att hans smutsiga glas och ölburk från tv-rummet är borta?
Att jag har handlat hem mat?
Att jag bäddat rent i sängen?
Att barnen har läxor de behöver hjälp med?
Märker han ens att JAG finns där ?